Att odla en rörelse

“Vi måste bli fler!”

Måhända en av de vanligaste fraserna som yppas i föreningssverige. Nästan jämt då jag hör  den så kommer jag att tänka på mitt favoritord, varför. Varför måste man bli fler?

Det kan finnas flera olika skäl till varför man vill vara många. Några vanliga följer här.
– Att i kontakt med makthavare eller media kunna säga att “vi är 50 000 personer”, kontra att säga “vi är 5 personer”, klart att det spelar roll och ger tyngd att vara fler.
– Att driva en rörelse kostar pengar; medlemsavgifter är en viktig intäkt (eller indirekt statsbidrag eller liknande vars storlek inte sällan baseras på antal medlemmar).
– Att ha tillräckligt många medlemmar för att ha underlag att hitta folk som vill vara aktiva och ta en ledande roll; även det ett skäl. Ju mer man vill göra, desto mer arbetsinsats kan det krävas.
– Ju fler man är, desto mer kunskap och perspektiv.
– Medlemskap kan även vara en del i påverkansarbete; genom medlemskap når man ut till människor via medlemstidning, nyhetsbrev mm.

Alla helt rimliga skäl. Det finns garanterat fler anledningar. Men det finns problem med att ta “vi måste bli fler” som en evig och självklart gällande sanning.

Det är lätt hänt att göra. I synnerhet om man är en förening som funnits under decennier och har ett organisatoriskt minne av ett 70-80-tal under folkrörelsernas blomningstid då det fanns spirande lokalföreningar i varenda liten kommun, är det lätt att drömma sig tillbaka och tänka att det är så det måste vara för att vi ska nå framgång. Idag kanske man snarare räknar lokalföreningarna i tiotal, och resultatet är att befinna sig i en konstant uppförsbacke mot en inre spegelbild. En bild som får oss att tänka: “vi måste bli fler, innan vi kan åstadkomma det vi vill”. Men rörelser växer när de som deltar trivs och känner meningsfullhet med vad man gör. Växtkraften i att spegla sig mot ett förflutet innan man kan se framemot rörelsens framtid – inte lika stark. I spegelbilden ser vi inte vår handlingskraft, och luften hinner gå ur oss innan vi kommer till saken.

Så istället för att fastna i en inre uppförsbacke undrar jag vad som händer om vi vänder på det, och frågar oss: Vilka resurser och vilka människor har vi just nu? Vad kan vi göra med det? Vad vill vi som finns i det här rummet göra? Inte sällan, när en grupp landar i att “vi måste bli fler!” så följs detta av att man bokar in en värvningsaktivitet av något slag som ett första steg. Man kanske värvar månadsgivare på stan eller på något evenemang. Har ringstuga. Har en bli-medlem-kampanj på sociala medier. Eller något annat. Visst fyller det en funktion. Men återigen; vi vänder på det. Istället för att börja med värvning eller överhuvudtaget se det som en egen aktivitet; vad skulle hända om man helt enkelt kom till saken? Gjorde det man vill göra. Med de resurser och människor vi har nu. Inte växa först och sen verksamhet. Utan att växa genom verksamhet.

För rörelser växer när de rör sig mot något. Där det händer saker, vill folk vara med. Där någon gör något som svarar an på något viktigt, där växer det.

I mitt fönster växer just nu några tomatplantor. Jag tänker ofta på dem (som odlingsmänniskor gärna gör). Man kan lära sig en hel del av tomatplantor. Vi tar en odlingsmetafor. Jag vill börja med att rikta en tanke mot hur det går till alldeles där i början. Ett enda litet frö, på rätt plats, i rätt jord, lagom med vatten, näring och solljus att sträcka sig mot. Bam. Det växer.

Och så är väl även rörelser? Ta Greta och skolstrejkerna. Vilken enorm mobiliseringskraft som föddes ur att en enda person satte sig på ett torg med en skylt. Ett frö, på rätt plats, i rätt tid, lagom med näring. En ljusare tid att sträcka sig mot. Bam. Det växer.

Varje rörelse börjar som ett litet frö, sticker upp med små hjärtblad, blir en stickling och växer sig sakta större – och detta är en organisk process. Det sker gradvis och kräver omsorg i varje skede. Det blir inte nödvändigtvis fler tomater av att växa sig så stor som möjligt, så snabbt som möjligt. Det är inte heller nödvändigtvis så att man måste vara särskilt stor för att fylla sin funktion i världen. I ett ekosystem finns små såväl som stora.

Bare with me. Lite mer tomatliknelse.

Med tiden blir de mer komplexa; tomatplantorna såväl som rörelserna. Ibland kan man behöva röja lite i sin trädgård för att ljuset ska skina tillräckligt på ens tomater – med andra ord göra något aktivt för att få synlighet. Ibland tar näringen i den jord man verkar i slut och man behöver se sig om efter ny näring någonstans – med andra ord ge sig ut på en ny plats för att aktivt hitta ny energi till rörelsen, nya medlemmar. Ibland stöter den på hinder och grenar knäcks, möter konkurrens från andra, eller någon som till och med vill sabotera och börjar nagga ens blad i kanterna, så man behöver tänka om. Ibland kan plantan behöva bindas upp en tid, när det blåser, tills stammen är nog stark igen. Ibland behöver plantan vissna ner en tid, en vinter, för att gro på nytt.

Det är ett hantverk att odla, både tomatplantor och livskraftiga rörelser. Svårt på många sätt, och kanske blir man aldrig fullärd på något av det, men är inte grunderna egentligen ganska enkla?

En rörelse är alltid så stor som den är just nu, och ägnar man sig åt det rörelsen ämnar uppnå, det som ger näring, så kommer den fortsätta gro. Så istället för att moloket tänka att “vi måste bli fler”, vad händer om man i varje givet skede gör det som ger rörelsen energi utifrån precis det stadie man är? Gör den där aktiviteten, manifestationen eller vad det än må vara. Det som skapar en framåtrörelse utifrån var man är just nu. Lagom med näring, en ljusare tid att sträcka sig mot. Bam.