Varför gör vi på detta viset?

Varför gör vi på detta viset? Om en fråga som kan bygga rörelser.

Det finns många saker man som rörelse kan kämpa med. Kanske har man ett vikande medlemsunderlag och ett  sjunkande intresse för att ta förtroendeuppdrag. Kanske kämpar man med interna motstridigheter inom rörelsen. Eller helt enkelt med att man inte lyckas åstadkomma den förändring man vill se i samhället, nå rörelsens mål, eller åtminstone närma sig dem. Det är svårt att bygga stora breda starka rörelser. Det ska inte underskattas vilken konst, vilket hantverk, som rörelsebyggande är. Det är inget som magiskt händer. Att bygga kapacitet, att skapa något varaktigt, något som inte är personbundet, något som har egen kraft och som fortsätter gro och växa. Organisering är en kunskap i sig.

Jag tror att det finns en fråga i centrum av många av de utmaningar som rörelser av olika slag står inför. En mycket kort fråga. Ett ord bara faktiskt. Nämligen: varför? Jag tror att frågan “varför?” är den enskilt viktigaste frågan man ställer sig i en rörelse, oavsett vad man gör, oavsett om man pratar om stora visioner och långtidsstrategier eller om vardagliga val av metoder och arbetssätt.

Varför som en samlande fråga

I begynnelsen står ändamålsparagrafen. Med andra ord, i centrat av varje rörelse, varje initiativ, varje grupp – vare sig man organiserar sig i föreningsform eller lösare nätverksformer – så finns ett syfte. Något man vill åstadkomma, något som gör att man samlas. Ett ändamål. I föreningar specificeras detta ofta i en inledande ändamålsparagraf eller syftesparagraf i stadgarna, i lösare organiserade grupper kanske den står skriven i beskrivningen på ens kampanj-instagram-profil. Oavsett vad man organiserar sig för så finns det alltid i grunden något svar på frågan: varför gör vi det här?

I en rörelses början är det naturligt att frågan om ens ändamål, “varför gör vi det här?”, står i centrum. Men med tiden är den lätt att tappa bort. Det är dock en fråga som kräver regelbundet ljus och näring. Varför samlas vi? Vad är det vi vill åstadkomma tillsammans? I ett par tidigare texter har jag varit inne och nosat på frågor om gruppidentitet i rörelser. Gruppidentitet å ena sidan som något nödvändigt; något som förenar en och skapar gemensam kraft. Och gruppidentitet som något som kan komma ivägen; något som utestänger människor som skulle kunna dela ens övergripande vision men t.ex inte känner sig hemma i gruppkulturen. Här i finns ett intressant spänningsförhållande. I synnerhet i den polariserade tid vi lever i är det inte helt lätt att hitta balans mellan att hitta en tydlig gruppidentitet som positionerar sig mot de som vill något helt annat – och att lyckas hitta gemensamma beröringspunkter med breda skaror människor. Varför som en övergripande samlande fråga, blir i detta sammanhang ett sätt att klargöra och hålla fokus på vad som förenar en, snarare än vad som skiljer en åt, och att bygga därifrån. En fråga som kan klargöra balansen mellan att hitta sammanhållande gemenskapen och hålla fokus på den förändring man vill skapa.

Varför som strategisk fråga

Detta för oss in på den lite mer konkreta strategiska nivån. När man organiserar sig för något så är det lätt hänt, i min erfarenhet, att man börjar i fel ände och hoppar över ett mycket viktigt steg. Nämligen  att man går direkt från en väldigt övergripande bild av vad man vill åstadkomma (t.ex “få ner koldioxidutsläppen”) till “ok, vad exakt ska vi göra?”. Det vill säga direkt på metodval. Vill vi göra en demonstration? Vill vi göra en sociala medier-kampanj? Vill vi göra civil olydnad?

Med detta hopp, missar man det medvetna valet. Man missar att fråga sig vad bästa metoden är för att uppnå sina mål, och varför man ska välja en metod över en annan. Vad finns det för erfarenheter eller andra grunder för att välja en viss väg? Vilka är det man vill påverka? Vilket konkret resultat vill man se, och vad är steget efter? Vad är det smartaste valet utifrån detta? Missar man det medvetna valet av metod, blir man lätt besviken över att man inte åstadkom så mycket som man trodde eller att det inte blev som man tänkt. Och man blir ofta inte så effektiv som man hade kunnat vara. Varför väljer vi just en namninsamling, och inte ett politikermöte? Varför väljer vi civil olydnad, eller varför ordnar vi en demonstration? Sen är det även viktigt att verkligen svara ärligt på detta. Det kan vara så att vissa metoder ger mer energi på kort sikt men kanske inte är så träffsäkra som man hade önskat, eller behöver kombineras med andra metoder för att verkligen åstadkomma förändring. Man får ju t.ex sällan något glädjerus av att läsa 500 sidor statlig utredning och skriva ett remissvar (utom möjligen lättnaden över att ha läst klart), men det kan ju vara så ibland att de gråaste och tråkigaste metoderna faktiskt är mest effektiva. Ibland är det helt tvärtom och en manifestation är precis vad som behövs för att mobilisera och skapa opinion. Oavsett kan frågan varför hjälpa en att navigera och göra medvetna val.

Varför som en rent praktisk fråga

Detta för oss in på den ännu mer praktiska nivån. Det löpande arbetet, det vardagliga och lilla som i princip alltid sker i rörelser. Jag fokuserar i denna sista del på en klassisk föreningsstruktur, men mina poänger gäller egentligen alla typer av organiseringsformer.

Föreningsvärlden styrs väldigt mycket av praxis. Det finns inte en sammanhållande lag för hur en förening ska funka (tack och lov), utan väldigt mycket i hur man arbetar i föreningar bygger på tradition. Man gör saker som man gjort tidigare, man bygger vidare på kunskap som människor och rörelser samlat på sig över lång tid. Och detta är livsviktigt! Man ska verkligen inte underskatta styrkan i att ha gemensamma traditioner i en bred civilsamhällsessfär – för föreningsformen är ytterst sett (som jag ser det) en arbetsform för att åstadkomma saker gemensamt. Har vi en någorlunda gemensam grund i hur vi arbetar så kan vi få väldigt mycket mer gjort, man slipper mycket av startsträckan när det finns ett färdigt koncept för samarbete att använda sig av.

Men även i detta sammanhang är medveten reflektion avgörande; att man tänker över syftet med olika rutiner och arbetssätt, istället för att de bara ska rulla på. Niklas Hill släppte för ett tag sen en otroligt intressant bok; Demokrati på köpet. Det är en genomgång av föreningshandböcker genom historien. En av hans slutsatser är att i många föreningshandböcker går man direkt på hur:et, på det konkreta hantverket. Men det är lätt hänt att glömma att förklara varför man gör på ett visst sätt, för man tar det bara för givet. Detta är en viktig insikt. Om man förstår hur olika rutiner hänger ihop med att kunna förverkliga demokratiska ideal eller hjälpa en jobba mer effektivt för att nå sin vision så blir man mycket mer motiverad att göra det än om man bara får höra att “såhär är det, punkt”. Att göra en massa saker man inte fattar syftet med, är dessvärre ett bra recept för att långsamt ta död på en rörelse. Rutiner som man har följt i evigheters evigheter men som man glömt bort varför man har dem har en tendens att ta över, allt. Här kan frågan varför hjälpa en att navigera i vilka delar i ens arbetssätt som faktiskt fyller ett syfte och därmed ska vara kvar, och vilka delar som inte tjänar det man vill åstadkomma. Det kan låta självklart, men det är väldigt lätt att hamna i att bara göra, och missa att regelbundet reflektera över varför. Så helt enkelt: frågan varför kan i detta sammanhang hjälpa en att göra medvetna val och anpassa den organisatoriska kostymen utifrån syftet med vad man vill göra och hur ens förutsättningar ser ut.

Några avslutande ord

Så varför, varför, varför? Med risk för att låta lite som en rumpnisse som hakat upp sig så är det ett av mina favoritord i all form av organisationsutveckling. Varför gör vi på detta viset? Jag tror inte att frågan ställs tillräckligt ofta. Och det är viktigt att den ställs på rätt sätt, för ställs den fel så kan den ha destruktiva snarare än konstruktiva effekter. För det finns en viktig skillnad mellan att vara rumpnisse och att vara rörelsebyggare. Medan rumpnissarna frågar “varför gör DE på dette viset” eller “varför gör HON på dette viset?”, så är frågan som man som rörelsebyggare behöver ställa sig denna: varför gör VI på detta viset? Och varför gör JAG på detta viset? För det handlar inte om att ifrågasätta bara för att, och detta är otroligt viktigt, så viktigt att jag avslutar min text med detta. Det handlar inte om att vara en evig opposition som inte själv kommer med lösningar utan mest är negativ mot de som åtminstone försöker. Det handlar om att välja smarta metoder för sitt mål, om att hålla målet i fokus och inte hamna på villovägar som inte leder framåt. Det handlar om att reflektera och göra medvetna val kring hur man arbetar, om att använda de resurser man har på bästa sätt och om att nå största möjliga effekt.