Den positiva plikten

Ibland brukar det pratas om folkrörelsernas nedgång, och att det är svårt att hitta människor som vill engagera sig. Att folk mest vill engagera sig kortsiktigt, på kampanjbasis, inte skriva upp sig på långa uppdrag eller ansluta sig till ett helt åsiktspaket (som t.ex en förening eller ett politiskt parti). Att folk inte längre vill ha styrelseuppdrag. 

Visst kan det finnas viss sanning i detta, lite beroende på hur man ser det. Tittar vi på exempelvis statistik från SCB så är fortfarande ca 75 % av befolkning med i en förening och 30 % aktivt deltagande. Sverige är alltså ett land med ett väldigt högt deltagande i ett organiserat civilsamhälle. Samtidigt är det nog många av oss föreningsrävar som har varit med i en förening där verklighetsbeskrivningen ovan inte känns helt obekant. Jag har själv suttit i valberedningar och drabbats av pulspåslag när ett mejl trillar in från kassören om att hen vill avgå – och själv suttit kvar på uppdrag längre än jag velat för att man inte hittat en efterträdare. Och visst finns det omvärldsfaktorer som spelar in. Det är knappast en radikal analys att påstå att vi lever i en individualistisk tid. Eller i en tid av hårda krav och effektiviseringar, där föreningsengagemanget kan få stryka på foten i pusslet, än mer om man inte har ett tjänstemannajobb med flextid och distansjobb. Och i skolan lär man sig starta företag men utöver att välja en klasskompis till elevrådet kanske man aldrig får lära sig nåt mer om ideell organisering. 

Samtidigt är det att göra det för enkelt för sig att hänfalla till förklaringsmodellen om att människor inte vill engagera sig. Det finns ett ord med en viktig förklaringskraft här, nämligen: plikt. Jag tror nämligen att en mer korrekt analys vore att man fastnat i en spiral av negativ plikt.

Inledningsvis ska sägas att plikt är ett ord som kan ha en både positiv och negativ klang. Vi reder ut termen lite. 

Vi börjar med plikt som något negativt. Plikt blir en negativ drivkraft när det handlar om att slita och kämpa utan att man egentligen har nån egentlig lust eller ser syftet med det, men man känner ett ansvar att fortsätta för den goda sakens skull i största allmänhet. För att upprätthålla en rörelse, för att kanske i framtiden kunna göra något man egentligen vill. Här har vi den typ av förening där större delen av styrelsen består av människor som suttit på sina poster i en massa år, för att ”ingen annan vill”. Där man inte längre vet varför man egentligen har den där bokföringsrutinen, där styrelsemötena mest handlar om att upprätthålla föreningsstrukturen så att föreningen kan finnas kvar, liksom av gammal vana, tradition. I grunden ligger i princip alltid ett starkt engagemang och en önskan om att ändra världen, men man finner sitt engagemang drunkna någonstans mellan andra och tredje brevet från banken om att skicka in sitt senaste konstituerande protokoll. Kanske är man bara några få kvar som har tillräcklig koll på verksamheten i stort och som är beredd att axla det där svårbeskrivbara allmänna ansvaret för föreningen – och de överarbetade eldsjälarna orkar/hinner inte längre tänka så stort och visionärt. Och så får man en nedåtgående spiral, där fler lämnar än kommer in och verksamheten saktar ner, tills man står lite ensam och trött kvar som den där bärande föreningsräven som vill lämna över men inte riktigt kan. 

Om vi sen å andra sidan tittat på plikt som en positiv term. I denna bemärkelse kan plikt innebära en vilja att dra sitt strå till stacken, att vilja bidra med sitt till något större. Detta handlar också om plikt. Gentemot varandra. Om att se sig själv i relation till andra och vilja ta ansvar för att göra något bra för vårt gemensamma bästa. Jag vill påstå att detta är en av människans mest grundläggande drivkrafter. Människan är en social varelse, det är hårdkodat i oss att inte enbart bry oss om oss själva. Vi hade inte kunnat överleva utan att arbeta tillsammans för vårt gemensamma bästa. Och är inte detta det som ligger till grund för att människor faktiskt går med i föreningar eller engagerar sig på andra vis? Vi kan dra det längre än så, utan denna känsla av ansvar gentemot andra, skulle vi väl knappast kunna ha ett samhälle överhuvudtaget. ”Gör din plikt, kräv din rätt” – som den gamla parollen lyder. Så mycket samhälle vi byggt på den. 

Hur gör man då för att inte fastna i den negativt pliktdrivna spiralen? Jag har lyft frågan “varför” som en nyckel i rörelsebyggande, och jag skulle vilja utveckla det lite här. Alltså att man på ett både strategiskt och praktiskt plan alltid återknyter till syftet med vad man gör. Gör man inte det kan den negativa pliktdriften lätt smyga på. Jag brukar ibland säga att det är för få föreningar som lägger ner, lite för att hårddra denna princip. Inte för att förespråka en massiv föreningsnedläggning eller att föreningar ska ge upp vid minsta svacka – tvärtom faktiskt. Att våga tänka tanken att lägga ner gör det till ett aktivt val att fortsätta och klargörande för att se vad det viktigaste är. Vad vill jag, och vi tillsammans, ska vara vårt bidrag till världen? För att plikt ska vara en positiv kraft måste man känna att 1) det man gör faktiskt bidrar till det större mål man vill uppnå och att 2) man väljer att lägga tid på det för att det ligger i linje med ens inre värden och drivkrafter. Med det inte sagt att varje uppgift man gör behöver vara särskilt givande, rolig eller meningsfull i sig. Tvärtom, och det är själva poängen och varför jag diskuterar detta just i termer av plikt. Nämligen för att termen illustrerar att uppgifter i sig inte behöver vara jättekul för att vara meningsfulla. Plikt är en relationell term; den handlar om ansvar gentemot något större än en själv och där i ligger meningsfullheten. Och därmed också potentialen.

Köper vi rakt av förklaringsmodellen som sann, den att folk inte vill engagera sig längre på ett långsiktigt sätt, blir svaret lätt att vi behöver snuttifiera engagemanget, koka ner det till uppgifter som ger någon form av individuell, instant gratification. Men detta anspelar till något fundamentalt annorlunda än drivkraften att vilja bidra till något meningsfullt och dra sitt strå till stacken i världen. Det bygger på en annan typ av motivation. Jag tror att människor i grunden inte är individualister. Vare sig ens omsorg om världen riktar sig främst till de människor man har i sin närmsta krets, eller till ett större sammanhang såsom om naturen eller social jämlikhet, så ligger det i vår natur att vilja ta ansvar gentemot varandra. Däri ligger kraften man bygger rörelser på och däri finns en potential man inte ska ge upp på.