Var blev ni av ljuva drömmar?

Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare jord
Ett nytt sätt att leva? Var det bara tomma ord?

Så sjöng Monica Zetterlund en gång, och kanske finns det inte någon mer aktuell fråga. Var blev ni av, våra framtidsdrömmar?

Det behöver inte upprepas att det är mörka tider på många sätt. I omvärlden framförallt, men de senaste årens inrikespolitik har väl i stora drag mest varit ett blekt “lägg rösten eller ge en peng till oss för vi kommer göra det lite mindre dåligt än de där andra!”. Säga vad man vill om centralstyrningens och modernismens framtidsbygge, men det fanns i alla fall en tanke om framtiden. Från bruksort till förort, vi bygger landet. Något klumpigt och enformigt men från framtidsidé till handling gick man. 

Jag bor i en miljonprogramsklump och tittar ibland på sprickan i väggen vid min balkong. 
Kanske är det inget här i världen som bär en lika tydlig bild av utvecklingen de senaste årtiondena, från modernismens ambitiösa massbygge, in i postmodernismens snuttifiering av framtiden och samhällets gradvisa tillbakadragande. En kvarleva av en gemensam framtidsidé som med åren tappat stinget. En spricka i fasaden för allmän beskådan. Ny är den inte. Definitivt synlig. Jag hörde någon säga någon gång att i modernismen finns fröet till dess eget slut. Kanske är det vad balkongsprickan är. 

I min hemstad breder batterifabriken ut sig, ett nytt bruk att samlas kring, samma sak som sker tvärs över halva Norrland. Den stora drömmen för ett socialdemokratiskt kommunalråd på platser där drömmen de senaste decennierna mest kanske varit att inte krympa ihop alltför mycket och gå upp i snörök. I de regionala utvecklingsstrategierna en sällan skådad optimism inför den nya ekomoderna vågen. En våg som i grunden är samma sak igen; industrialisering av Norrland som driver Sveriges utveckling. Det som kallades Framtidslandet. Och jag vette fåglarna hur väl platsen far i längden av återvinning av just det här konceptet. Det finns andra drömmar om en grön omställning och att hela Sverige ska leva. Kanske har man lärt sig något från förra vändan (kanske inte). Det som är bra är att det åtminstone finns en större framtidsdröm överhuvudtaget att ta avstamp i, om inte annat för argumentera för något annat. Ett försök att lyfta blicken, även fast man inte kom längre än en slags repris.

I ett annat miljonprogramsområde, i närheten av mitt miljonprogram, gick man nyss från särskilt utsatt område till riskområde. Ett steg framåt. Och en ny fastighetsägare vill göra något av stadsdelscentrumet. Ta den grundidé som en gång fanns med miljonprogrammens stadsdelscentrum, som över tid gapat allt mer tomma, och istället fylla det med det nutida lokala. En plats byggd i en annan epok, men i nytt mer lokalt, dynamiskt skapat format. Kanske kan det faktiskt bli något annorlunda? Lite mer hopp som gror där i gatstenen, än vid batterifabriken. Även om batterifabriken formellt är mer av en framgångssaga, som den har berättats. 

I dystra tider får även framtidsdrömmarna ett drag av krass realism i gråskala. Personligen är jag i grunden reformist, inte utopiker. Jag tror på att börja i verkligheten och bygga därifrån med konkreta steg framåt. Precis som när man ska ut på promenad i otäckt väder måste dock den tänkta riktningen, planen för vart man ska, ligga lite längre bort än precis framför tårna. Det behövs en framåtblick med någon slags energi, som väcker tanken att även om det tar lite tid och kraft så kan man nog nå dit och tänk vad härligt. Visioner utan en något sånär uttänkt väg från nuvarande verklighet blir sällan verkliga och är därmed ofta ointressanta. Men allra minst verkliga blir ju visioner som inte existerar till att börja med. Hellre realism än utopi måhända, men allra helst en pragmatisk dröm.   

Och var blev de av? Drömmarna som fanns om allt från kollektivhus för kvinnors frigörelse och 6 timmars arbetsdag för att dela på samhällets arbetsuppgifter och ha tid till livet – listan kan göras lång. Konkreta åtgärder som förbättrar livet för det stora flertalet och som (allra viktigast) är en del av en större tanke om vad vi vill med samhället i stort. Inte som dagens till synes största visioner: “Vi har för lite el – vi får bygga en kärnkraftsreaktor”. Eller för all del “Vi kommer inte på nåt nytt, vi kör lite modernistisk industrialisering igen där uppe”. Jag tror att folk längtar efter något mer än så, och att vi trots mörka tider inte får släppa förmågan att tänka stort. Det behövs nu mer än någonsin. Kanske drömmarna får bli lite mer lokala numera, lite mer anpassningsbara, lite mer mångfaldiga – för att inte fastna i samma enformiga, centrala klumpighet. Men så länge man tror man på nåt, kan man komma längre än man kanske tror. Även fast, eller kanske just för att, det blåser lite kallt. 

Jag avslutar där, med Monica Z igen. 

Vi som satts att leva i besvikelsens epok
Ja, vad gör vi nu? Vad ska vi tala på för språk?
Ett sätt är att även om det blåser lite kallt
Tro på det vi trodde på – trots allt!