Medborgarskap, glesbygdslösningar och välfärdscurling

För några år sedan beslöt sig min mamma att utforska ett liv utanför Tranås, hon blev inbjuden av en gemensam författarvännina till att få en sommarbostad på herrgård och nyfiken på livet så tackade hon ja. Jag, minst lika nyfiken som hon, kom givetvis och hälsade på med jämna mellanrum. Utflykten blev inte bara ett första möte med överklassen genom frekvent socialiserande med herrgårdsfolket men också ett sätt för mig att utforska Smålands landsbygd.

Det som fascinerade mig i mötet med smålänningarna var det mytomspunna som kallas Gnosjöandan. Inte alls en myt visade det sig – killen som ägde macken hade förutom den även en bärgarservice, bilmek och ibland taxiservice. Macken drog inte in nog med pengar förklarade han lättsamt så han hade valt att diversifiera. Tillsammans skapade alla hans verksamheter en helhet så att han kunde leva ett värdigt liv med lagomt mycket pengar mitt i glesaste glesbydgen. På den lokala lilla Icabutiken såg jag liknande initiativ – frysdisken var full av hembakade pajer gjord av nån av bygdens pensionärer och gårdsloppisar fanns en här och en där. Ägg kunde köpas längs landsvägen i äggbodar och herrgården hade en lokal handyman som fixade allt från skottning till tvättmaskiner. Detta ledde till ett samhälle som gynnande alla – servicen i bygden var större och fler hade en rimlig försörjning. Man stöttade sina lokala entreprenörer – på ican fanns det inte några pajjer från Dafgårds när Inga bidragit med sina, man tankade på den lokala macken så den skulle finnas kvar. Det jag imponerades av var att det saknades klagomål, en sorgens stämning över att tvingas ha många järn i elden. Nu involverade jag mig inte i det lokala samhället nog för att veta om den kanske finns där under ytan ändå, men på ett ytligt plan lyste den med sin frånvaro.

För jag kommer från Norrbotten och där är många gånger tongångarna annorlunda. För i mycket ligger spöket av industrialiseringen tungt över bygden och vemod, beklagan och nostalgi över det som varit dansar alltid i dalgångarna.

Har du hört att affären i Bensbyn var tvungen att stänga ner? Att vårdcentralen i Kramfors nu har blivit flyttad till Sollefteå? Det är förjävligt att skolan i Vitvattnet lägger ner! Många är berättelserna om undragandet av välfärdsamhället, av ungdomarnas flykt in till storstäderna och husen som en gång stod nymålade och ståtliga nu har flagnande färg. Här minns man en storhetstid som nu är svunnen och all antydan till ett nytt etablerande av industri väcker drömmen om att Folkhemssverige ska komma tillbaka.

Det man inte vill tro på är att det är nya tider nu med nyliberalism och allt högre automatisering. Dealen och mekanismerna bakom Folkhemssverige finns inte kvar, det finns inga politiska överenskommelser som gör att det som en säljer ut kommer bygden till gagn. Utbytet för en förstörd lokal natur blir inte längre jobb, välfärd och gemenskap utan sköts med fly in fly out ingenjörer, självkörande lastbilar och där vinsterna inte leder till skatteintäkter lokalt utan i bästa fall ackumuleras i ett redan proppmätt Stockholm eller värsta fall hamnar i börsfåtöljer hos riskkaptitalister utomlands. Det som byggde folkhemmet det vill säga den socialistiska ideologin och arbetarrörelsen, den lättillgängliga oljan och den rätt enkla och logiska tekniken som en inte behövde en examen för att förstå är borta. Nu lever vi i en tid där vi importerar in svart arbetskraft istället för att skapa trygga fasta anställningar och allt fler jobb kräver en ingenjörsexamen, vi kan inte bara dyka upp vid bruket i sena tonåren och där få jobb. Vi lever i en mer resursjagande, avancerad och hård kapitalistisk samtid. Trygga staten som fixar biffen i utbyte mot att du lojalt går till ditt fabriksjobb finns i stort inte längre och vi står inför en tid där vi står inför ett val av antingen avveckling eller utveckling.

När jag dras in i tanken på att vi kanske står inför en stundande samhällskollaps, eller fakta på bordet, en påtvingad omställning är det lätt att falla in i mina norrbottningars nostalgi och förtvivlan. Hur ska vi klara oss i en tid där välfärden minskar? Ska vi alla trängas på allt mer överbefolkade sjukhus – ska våra älskade föräldrar tas hand om omvårdnadsrobotar?

https://utbildning.ki.se/media/41175/download

Och jag tänker på vad det innebär att vara medborgare, är det att vara en konsument av välfärden och en pliktskyldig deltagare av demokratin var fjärde år då jag går och röstar? Eller kan jag vara en medskapare av ett annat lokalsamhälle? Vad är det för omställning jag önskar ska ske istället för ekomodernismens tekniktunga hyperindividualism? För vi kommer ju inte ifrån det faktum att vi blivt curlade, välfärdscurlade. Nu är jag och tassar inne på nyliberala tankegångar tänker du kanske kära läsare. Och kanske det. Jag ser att vi är i ett samhälle där väldigt mycket har varit ordnat för oss, innan vi dammar in på våra jobb har andra plogat vägen, tagit sig till jobbet som tunnelbaneförare, är räddningtjänsten och Trafikverket på tå ifall det blir trafikolyckor. Vi har skolor att skicka våra barn till och vård ifall det skulle fallera för våra kroppar. Men gliporna i samhället blir allt större, folk fastnar på E22:an i nästan ett dygn, det blir allt svårare att få en tid på vårdcentralen, välfärdssamhället är inte längre där och sopar banan lika duktigt framför oss.

Och tanken återvänder till Småland. Kanske inte som drömliv, det är ju onekligen råddigt att ta på sig småföretagarkepsen och tänka många bäckar små. Att se behoven i vårt eget samhälle och istället för att slå ifrån sig med att det där får nån annan sköta kanske tänka – hur ska jag vara en del i att sköta det här? Går det här att lösa lokalt i bygden? Folkhemssverige och välfärdsstaten har gett och ger fortfarande massor och jag är en stark anhängare av att skydda och bevara den. Men vad händer när pappa staten slutar curla oss – står vid där handfallna eller tar vi tag i och skapar nya lösningar för våran hembygd?