I tider av snöyra

För något år sedan läser jag en artikel i The Guardian om att tomaterna är slut i Storbrittanien och då händer något. Jag känner både ’jajjamän nu har det äntligen hänt’ samtidigt som jag har en djup odefinerbar känsla i maggropen som bäst beskrivs som att jag blir skakad i skorna.

Alla vi som har några år på nacken minns var de var när Michael Jackson dog – jag minns första gången jag såg en lapp på Ica om att det inte fanns någon sallad pga av extremväder i Spanien. Jag har alltid varit dragen till katastrofer, pinsamt att erkänna, men som liten älskade jag program på Discovery Channel om tornados och jordbävningar. För att inte tala om filmen Twister, om några tornadojägare, som jag hade på VHS och såg onödigt många gånger. Naturkatastrofer var det mest episka dramat för mig, undanstoppad och trygg i 90-talets Norrbotten där väder och vind inte var något hot i min vardag. Visst hade vi det som för vissa är extremväder såsom fyrtio minusgrader på vintern och flera meter hög snö. Men det var inget ovanligt och infrastrukturen och vi som levde där var vana att hantera snön och kylan. Jag minns fortfarande med glädje hur vi hoppade från balkongen på andra våningen från min bästis hus och landade i flera meter mjukt fluff. Snö var bara roligt, våra hus var varma och vi hade varma kläder. När det blev 40 minusgrader ute var det mer en spännande händelse än något att oroa sig över. En del föräldrar släppte inte iväg sina barn till skolan, men jag och min bror gick till skolan som vanligt, klädda som michelingubbar och med ögonfransar som frös fast i varandra i kondensluften från våra andetag. Det gällde att inte blinka så mycket bara så fransarna inte hade en chans att fastna i varanda, annars fick en liksom slita upp ögonlocken. Vi tappra som anlände till skolan som istappar en sån här dag blev belönade med en dag av brädspel och de som låg efter fick en dag extra i skolan att hinna ikapp.

Annat är det idag, vintern 2023-2024 kännetecknas som ovanligt kall (hade varit normalkall under min uppväxt) och oväntade vinterhändelser och stormar står som spön i backen. E22:an snöar igen och 1000 bilister fastnar i upp till ett dygn på motorvägen. I Stockholm plogas bara en sida av trottoarerna så rullstolsburna blir fast i sina lägenheter i flera månader. Vinterstormen Pia skapade kaos i jultrafiken med inställda tåg, färjor och olyckor i vägtrafiken.
Även i mitt vinterresilienta Norrbotten är det nya tongångar – natttågen ställs in vid 25 minusgrader då Vy-tåg refererar till säkerhetsrisker. Mellan Narvik och Kiruna spårar ett godståg ur och sätter hela banan ur trafik i flera månader framöver och hindrar på så sätt den intensiva godtrafiken för all järnmalm och övriga industriprdoukter att kunna exporteras smärtfritt ut i världen. För 15 år sedan hade dessa händelser aldrig hänt. Och vad är det som har ändrats?

Det är att vi skapat en perfekt storm av olika faktorer som samverkar – klimatkrisen med allt mer eskalerande stormar och extremväder svärjer sig samman med utförsäljningen av välfärden. Där underhåll, som sköts av underentrepernörer som lägger skambud, inte leverar enligt avtal samtidigt som en förlitar sig på infrastruktur som hållit trycket i massa år som nu håller på slitas ut. Järnvägar som har varit stabila och tillförtlitiga har inte bytts ut på åttio år, vägar som hållts fina får allt mer potthål eller lämnas åt sitt öde. Detta lierar sig med oss, vi välfärdscurlade medborgare, som är allt mer vana med just-in-time lösningar och att allt bara fungerar alltid hela tiden. Där omvärlden anpassas till oss istället för att vi anpassar oss till omvärlden. Om vi går tillbaka till E22 där 1000 bilister fastnade ett dygn i en bilkö efter lastbilar som kört fast så var det många i den kön, som trots otaliga varningar på alla medier att inte ge sig ut i trafiken, valde att sätta sig och köra den dagen. Personer som hade åkt och hämtat hundvalpar – varför skjuter en inte upp det till nån annan dag när det inte är orange varning? Personer med diabetes som satte sig i bilen utan mat i den, för de räknande inte med att något skulle hända. Trots att alla medier kablat ut att just denna dagen är en sådan dag där saker kommer hända. Visst finns det strukturproblem – men vi har också glömt bort att vi har ett eget ansvar för våra liv och vår hälsa. Vi måste lära oss att nej vissa dagar så får en boka om sällanhändelser – hämta valparna en annan dag, ta med oss mat och vatten i bilen ifall vi fastnar om vi verkligen måste förflytta oss denna dag. Annars behöver vi jobba hemma om vi kan, låta barnen vara hemma om vi kan. Lämna vägarna öppna för sjukvårdspersonalen, räddningstjänstpersonalen och de som verkligen inte kan stanna hemma från jobbet.

Min fascination för katastrofer har dock allt mer tagit sig en törn, dels för att jag själv börjat känna av konsekvenserna här och nu i Sverige men också för att skalan på dagens katastrofer blir allt större. Mitt episka filmdrama där människor tar sig ur en svår sits och överkommer en omöljig situation för att resa sig igen, återuppbygga och kanske tom lära sig något utav det hela (förlåt att jag spoilar handlingen i Twister) har mer övergått i en skräckfilm. Där folk faktiskt inte klarar det, vi bygger inte upp en bättre infrastruktur och bara en elit klarar sig (förlåt att jag även spoilar handlingen i katastrof och kalkonfilmen 2012).

Mina tankar går allt mer till en framtid när också vi blir drabbade. Konsekvenserna blir större, kommer med tätare intervall och kryper närmare och närmare vår trygga samvaro i ett modernt västland. Italienarna upplevde 2023 förutom en massiv översvämmning som tagit flera männsikors liv och förstört egendom även pastabrist. Det var nästan ironiskt när en först fick höra det, italienare utan pasta? Följt av den där onda känslan i magen. Pastabristen är på grund utav skördar som slagit fel i flera delar av världen och drabbat just durumvete, som en gör pasta utav. För första gången på 15 år så var den totala skörden i världen mindre än den totala konsumtionen. Ingen fara på taket än så länge, vi står inte för världssvält. Men onda tecken för en följare av katastrofer. Särskilt när dramaturgin inte längre handlar om att överkomma svårigheter och utveckla bättre system för att ta hand om oss alla utan mer liknar skeendet hos ett strandhus där vågorna sakta men säkert gröper ut grunden och sköljer ut hela huset i havet en olycklig dag.

Men nu blev det lite mörkt va? Vi skyggar för framtiden och nutiden, vi stänger av nyheterna och vi vill inte längre höra. Människor runt om kring mig pratar om sina solsemestrar, skojjar om arbetet, byter kulturtips.

Många av oss är i ett identitetsskifte där vi hellre håller oss i det trygga som varit än att vi möter nutiden och framtiden. Vi börjar inte förbereda oss på en annan tid som nu är här. Varför? En hel del är väl psykologi, inför hot har det oftast varit en trygg strategi att retirera till något hemtamt. Och tidigare tider kanske det inte var något fel att gå tillbaka till en gammal odlingsstrategi eller överge nybygget för hembygden. Men i dessa tider där vårt hemtama är en ytterligare utgröpning av grunden vi står på, att vi fortsätter åka på solsemestrar och konsumera leder bara än mer till vårt fall så måste vi våga det nya. Våga acceptera nutidens ökande problem och fejsa de dåliga nyheter vi möter.

Men få vill bli preppers, galna klimataktivister med banderoller på TV eller ens självhushållare. Trots myspyset som Mandelmann levererat på bästa sändningstid! Även jag tampas med nidbilderna. Preppers ses som bäst med humoristisk översyn och i värsta fall som olyckskorpar och mycket har jag funderat på om jag ska sälla mig till den skaran. Är jag verkligen den personen som håller en skylt där det står – ”The end is near?” Även i denna text känner jag att jag hellre frodas i nostalgin över mitt förlorade trygga 90-tal än våndas med Italiens kriser.

För några år sedan döpte jag med lite svart humor om mig själv till Cassandra som mellannamn. För er som inte känner till den grekiska myten om Cassandra, så var hon den som efter en olycklig kärleksaffär med guden Apollo fick gåvan och straffet att hon skulle kunna se in i framtiden men aldrig få en av hennes förutsägelser betrodda. Cassandra förutsåg Trojas fall och förstörelse men fick aldrig sina varningar hörsammade. Som tidigare klimataktivist och nu omställningsförespråkare de senaste 15 åren känner jag en viss igenkänning och samhörighet. Precis som min numera namne så utropar jag framtiden om min civilisations fall.

Men må så vara. Jag är hellre den galne med mitt plakat och profetissan med sin sorg och virlvlande hår, för kanske är ni nog många till slut som vill lyssna på alla oss som väljer annorlunda livs budskap. Vi väljer det ovana, det otrygga, det nya, för vi vill ändra dramaturgin. Vi vill överkomma denna omöjliga situation, lära oss utav det och bygga en bättre framtid. Vi vill inte känna hur sanden försvinner under fötterna och vågorna övermannar oss. Vad vill du?