Om medelklassens goda smak

Hur kommer det sig att miljöfrågor är så starkt associerade med den urbana medelklassen? Vad är roten till uppfattningen att miljörörelsen inte förstår vanligt folk? Vad handlar klyftan mellan stad och land egentligen om? Hur kan miljörörelsen på allvar bli en folkrörelse som driver igenom nödvändiga förändringar med brett folkligt stöd?

Det är stora frågor med många lager och jag ska verkligen inte ge mig på att försöka svara på allt detta i en enda text. Men jag satt för ett tag sen och tittade på SVTs Politikbyrån där man pratade bland annat om bilden av Miljöpartiet som frånkopplade från “vanligt folk” och den välutbildade storstadsbon som dess kärnväljare, och det fick mig att tänka. I hur stor utsträckning Miljöpartiet speglar miljörörelsen i stort går naturligtvis ifrågasätta; miljörörelsen är bred med stor inbördes variation. Bilden av exempelvis Miljöpartiet och sammansättningen av dess väljare ger ändå en indikation om något. Det tycks ju på ett generellt plan fortfarande finnas en bild av miljöfrågor som frånkopplat “vanligt folks” vardag, och något som associeras mer med en urban medelklass än med andra grupper. Hur kommer det sig egentligen?

När jag pluggade för några år sen läste jag många böcker, som man gör. Vissa saker fastnar mer än andra och vissa saker återvänder man till, andra inte. Ett stycke jag återvänt till då och då handlar om Bourdieu och hans klassteori. Bourdieu brukar prata om att det finns både ekonomiska, sociala och kulturella aspekter av klass. En central term i hans klassanalys är habitus. En grupps habitus består av vanor, tankesätt, värderingar med mera, och detta skiljer sig mellan olika samhällsklasser. Stycket fanns i boken Sociologiska Perspektiv, där Engdahl och Larsson skriver såhär;

“De arbetande klassernas livsstilsval präglas enligt Bourdieu av en “smak för det nödvändiga” (Bourdieu 1984a:33f, 372ff). De har med andra ord den smak de kan kosta på sig. Alla större kulturella och ekonomiska utsvävningar avfärdas med att de inte heller vill ägna sig åt sådant. Knapphet i resurser motsvaras av en habitus vars grundprincip är att man inte heller bör “göra sig till”. Man ska veta vem man är, vad “som passar sig” och inte göra sig alltför viktig. Motsatsen till denna habitus finner vi hos samhällets övre klasser. […] Bourdieu [talar] om att de som befinner sig på maktfältet präglas av en “känsla för distinktion” (Bourdieu 1984a:260ff). De vet hur man markerar avstånd från andra grupper i samhället och de behärskar alla de små markörer med vars hjälp man kan signalera en distingerad livsstil och markera avsmak inför “det vulgära”.

Och jag tänker på hur jag brukar stå där vid hyllan med krossade tomater i mataffären. Jag är en sån som flyttat in i nån slags urban medelklass, på senare tid. Det råkade bli så. Klassresenär kallas det visst. Nu är det så att alltför innerligt navelskåderi ofta inte resulterar i mer än upptäckten av en ansamling navelludd, så jag ska inte uppehålla mig där alltför länge. Men jag ser hur min ena hand instinktivt sträcker sig mot Eldorados sexkronors-tetror och den andra rör sig med viss pliktkänsla mot de ekologiska. Och drar sig sen tillbaks. Det är som att den där ekoburken ser ner på mig från sin höga hylla. Fullkomligt irrationellt, jag vet (jag tycker ekoproduktion är toppen). Men det är nåt med det här med miljömedvetenhet som någon slags markör som får mig att fastna, gång på gång. Livsstilsmarkör. Jag-är-medveten-markör. Godhetsmarkör. (Varför i fridens tider är inte alla tomater bra, hållbara, goda tomater?)

Det finns en uppenbar klassaspekt med individuella livsstilsval och konsumtionsval, och problemet med ifall en miljörörelse framförallt skulle lyfta fram sådana lösningar. Alla har inte råd med dyrare saker bara för att det är bättre för världen. Det är självförklarande och jag tänkte inte gå in mer på det här. Jag skulle även vilja påstå att det, åtminstone på ett principiellt plan, är en väldigt utbredd syn på många håll i miljörörelsen att miljöfrågor inte får vara något slags elitprojekt och att omställningen måste ske på ett rättvist sätt (även om ju detta är komplext att omsätta i praktiken, men det är en delvis annan fråga). Jag skulle också säga att det är mycket av en nidbild att miljörörelsen och miljöfrågor främst handlar om att alla ska stå i affären och lusläsa varenda innehållsförteckning och våndas över varje köp. Inte minst är det en nidbild som meningsmotståndare gärna vill göra gällande, en halmgubbe för att kunna avfärda frågan. Det är dock en bild som finns. Kanske än mer relevant är att det på ett mer generellt plan, tror jag, fortfarande finns en bild av att miljöfrågor handlar väldigt mycket om hur individen ska bete sig, om självförbättring.

Klass är främst en fråga om ekonomi och materiella förutsättningar, snarare än en identitetsfråga. Men för att förstå hur miljöfrågan blir associerad med den här urbana medelklass-bilden finns det utöver rent ekonomiska aspekter även sociala och kulturella faktorer av klass som är viktiga att analysera. Det är nåt mer än prisskillnaden som spökar där vid tomathyllan. Det finns visserligen gränser för hur mycket hjälp man har av franska filosof-farbröder för att förklara saker här i världen, men jag tror att Bourdieus analys som beskriven ovan sätter fingret på något viktigt. För med den analysen som någon slags teori-fond framträder ett svar på varför “medveten livsstil” och därmed miljöfrågor (även om det inte är tänkt så) blir förknippat med den urbana medelklassen – och att den väcker skepticism hos andra. Det finns en gräns för hur stor lockelse den typen av medveten livsstil har, och om det ens finns en lockelse i det eller om det mest framstår som att man ska göra sig märkvärdig. Holier-than-thou liksom. Detta tror jag är relevant på ett mycket mer generellt plan än bara konsumtion.

Vi tittar ett slag också på den andra delen i urban medelklass-termen; det urbana. I stad-land-relationen framträder ytterligare ett lager av allt det här. Hela Sverige Ska Leva skriver på sin hemsida att “Staden kopplas samman med positiva värden som beskriver modernitet, framgång och utveckling. […] Och landsbygden utmålas som det motsatta, som bakåtsträvande och statisk”. Motsatser behövs för den egna självbilden. Vare sig vi pratar om klass, om stad & land, eller något annat. Staden speglar sig i sin gammelmodiga farbror landsbygd (och omvänt ska också sägas, farbror landsbygd i sin ohändiga stadssläkting). Det distingerade speglar sig mot det vulgära (det nödvändiga mot det märkvärdiga). Ekotomaten speglar sig mot billigtomaten, och den goda konsumenten mot den dåliga. Den medvetna mot den omedvetna.

I alla rörelser uppstår väldigt naturligt en gruppidentitet. Det måste det göra, det måste finnas nåt som skapar det här “vi:et”. Ställer man sig frågan “vad vill vi åstadkomma tillsammans?” eller “vad står vi för?” så består ju svaret av något. Det är nödvändigt för att kunna uppnå saker. En rörelse är något, vilket betyder att det finns saker som den inte är, som den inte står för, som den inte vill, en gräns mot omvärlden. Det finns saker som inte är vi, utan som är de. De andra. Det tål att upprepas; motsatsen behövs för den egna självbilden. Det gäller i alla sammanhang. För att bygga breda rörelser blir det ju dock viktigt att reflektera över vad det här vi:et framförallt grundar sig på och hur man särskiljer sig från de andra. Vem blir motsats och varför? Det kan ju vara så att det i den föreställda motsatsspegeln finns människor som i själva verket skulle kunna dela ens vision, men som faller bort, projiceras till den andra sidan.

Så vem är miljövännens motsats, vem speglar den sig mot, och varför?

Det funderar jag på, när jag går hem från affären med en förpackning billigtomater och en förpackning ekotomater.