Det personliga är fortfarande politiskt

I slutet av sextiotalet i New York uppstod en smältdegel av rörelser där medborgarrättsrörelsen för svarta och en ny våg av feminism möttes. Där uppstod verktyget – Consciousness Raising, på svenska medvetandehöjning. Det var kvinnor av olika hudfärg och förutsättningar som möttes för att höja medvetandet kring hur maktstrukturer upprätthölls i den tidens USA. Metoden var öppna samtal där de satte sig ner för att lyssna och lära av varandras erfarenheter. Genom att höra varandras berättelser om hur just de som individer blivit utsatta för sexism så kunde de så småningom tillsammans hitta röda trådar i allas berättelser som band dem samman och på sätt hitta strukturer hur de alla drabbades. Upprepade skildringar av enskilda personers sorg blev en kollektiv förståelse kring hur patariaktet format deras liv.

De senaste åren har det pratas en hel del om privilegier. Ett ämne som är lätt att komma överens om när en pratar om andra som kanske inte närvarar i samtalet men är svårare att hantera när det är ens nära och kära som påpekar maktskillnader. Det är lätt att det blir dålig stämning, sårade känslor eller kanske överslätningar för att rädda just den dåliga stämnigen, där maktfrågan, som kanske var det som startade diskussionen, blir glömd och återigen inte hanterad. Privilegier har slagits i huvudet på folk men också inte blivit hörsammade. Kanske just för att den faktorn som förde samman kvinnor av olika livserfarenheter i sextiotalets New York till stor del inte uppmärksammas idag. Viljan att ta in, att ha samtal och jämföra erfarenheter tills mönster börjar utkristallisera sig. Men också att låta saker ta sin tid, att låta förståelse uppstå i pågående möten, där vi anstränger oss för att höra varandra.

Nyckelfaktoren i Consciousness Raising var lyssnandet och att sätta det privata i kontext med det politiska. Att genom berättande hitta lösningar och skapa nya politiska agendor. Rörelsen summerades snyggt i slagordet ”Det privata är politiskt”. Samtalen skedde i basgrupper och blev beskyllda allt ifrån att vara ’häxträffar’, ’skvallerstunder’ och opolitiska terapigrupper. Men de blev ett startskott till andra vågens feminism där kvinnors arbete i hemmet belystes och härskartekniker blev synliggjorda, men också en tid där segregrationen mellan svarta och vita i USA förbjöds.

Det som är svårt att förstå och förklara men också att lyssna på vad gäller privilegier är att de är just personliga samtidigt som det är politiska. I dina relationer eller möten med människor blir det personligt. Särskilt för de som blir drabbade av maktstrukturer. Men också för dig som tillhör de privilegierade, som trots din välvilja, kanske ändå spelar strukturerna mitt i händerna, och när du får det utpekad för dig tar det just personligt.

Som privilegierad är det svårt att förstå och uppleva det motstånd som en som icke-priviligerad möter och ofta kanske man har en attityd av att man tycker det är viktigt att alla är jämlika och att en behandlar alla lika, men inte märker att en inte alls behandlar alla lika. Som priviligerad märker en kanske inte att en hellre fortsätter att prata med vita som en själv och på så sätt omedvetet fryser ut någon eller att en endast tilltalar en rullstolsburens assistent som är i samma ögonhöjd som en själv. Kanske irriterar sig en på att någon ständigt tar upp rasism i tid och otid och tycker att vi ska koncentrera oss på frågorna som man tänker är de som är viktiga just nu. Det är svårt att märka att att man exotifierar en kollega som berättar om sin etniska bakgrund eller frågor om deras flykt eller bakgrund. Tex frågar en same om dess släktingar finns i rasbiologiska institutet. Man är ju bara nyfiken och intresserad! Men för den personen man frågar är det kanske familjens värsta trauma även om den möter dig med ett artigt svar. Det är lätt att agera utifrån välvilja och förundran utan att tänka efter hur ens frågor och kommentarer landar.

Idag dominerar fortfarande den gamla kristna gyllne regeln där en tänker att så länge jag behandlar andra som jag själv vill bli behandlad så blir allt bra. Men kanske är det inte rätt att behandla alla lika och utgå bara utifrån dig som måttstock? Det utgår från tanken att alla andra är exakt lika, likadan som dig. Att de reagerar lika, har samma känslor, problem och erfarenheter. Och det är vi ju inte, utan vi är alla olika och poängen med jämlikhet i samhälle med mångfald är just att alla ska få behålla sin särart, där det kanske kräver olika bemötande och anpassningar för att kunna komma samman. För ditt normala sätt att bete dig kanske förvirrar en person med autism, exkluderar en person som blir utsatt för rasism eller får en hbtqperson att gnistra av avund då den inte kan göra samma sak som dig utan att bli bestraffad av omgivningen.

Inom miljö och omställningsrörelsen så är det generellt ganska vitt och det är svårt att bredda basen av deltagare från någonstans annars än den svenska medelklassen. Jag tror en stor anledning är just detta, de osynliga krafter som är våra omedvetna beteenden som gör att vissa känner sig hemma och andra känner att de hamnar ute i kylan.

Omedvetna beteenden är svåra att skaka av sig, de är ju inget en tänker på att en gör – och faktiskt inte ens fel att en gör. Du har haft tur på de sätt där samhället har strömlinjeformats efter dig som huvudmall och i motsats till en hel del andra tänkare därute så tänker jag att det inte är ditt fel. Ibland är det inte heller fel på dina privilegier, utan snarare borde de utvidgas till att omfamna alla – alla borde få kunna pussas på stan utan att oroa sig att bli nedslagna av homofober, ha stojjiga barn utan att få irriterade blickar på sig och få komma på arbetsintervju efter sina meriter.

Men framförallt tror jag inte på skam som drivkraft till förändring. Att bli kallad rasist, funkofob eller sexist leder oftast inte till förändring, utan snarare till att personer låser sig och går i försvar. Det utgår från tanken att personen som får det på sig att hen är en förtryckare har de kognitiva verktygen att göra något åt saken. Kommer man från vissa delar av arbetsklassen eller ett annat land där en aldrig har mött eller kanske ens hört talas om transpersoner så kan det vara väldigt svårt att greppa det här med pronomen. Lätt att göra fel och svårt att göra rätt om ingen guidar en. Men det blir också svårt att lyssna om det inte finns någon ömsesidig respekt, där de klassaspekter eller upplevelser en har från ett annat land inte får höras och respekteras. Här finns det lite att take note min kära medelsvenssonläsare – särskilt i relation med svensk arbetarklass. Men också som en helt vanlig snubbe som ändå vill väl kan det vara omöjligt att veta vilket av ens mönster en ska ändra om en bara får glåpord om ens sexism eller rasism och skammande som enda kommunikation. Utan förklaringen och viljan att förstå stannar utvecklingen där som en konflikt eller att någon blir sedd som besvärlig. Det stannar kvar i att det handlar om det personliga, relationella ”hon är knäpp” – snarare än det politiska, strukturella att vi reagerar och agerar på mönstrade sätt som vill alla behöver höja vår förståelse kring för att kunna förändra.

Vi behöver fördjupa oss i andras berättelser och ta det som sägs på orden. Lära oss att inte behandla alla lika, eller som vi själv tycker är ett bra bemötande. Utan snarare ta in och behandla människor utifrån hur de själva vill bli bemötta. Samtidigt som vi som blir drabbade måste forsätta våga berätta och förklara så de som faktiskt vill lyssna förstår. Vi behöver sträcka ut våra öron och våra munnar och jobba för att där kommer det faktiskt ske ett möte en vacker dag. Våga fortsätta höja våra medvetanden och lita till att samtalen fungerar som revolutionerande metod. Än idag.