Vem planerar för en framtid utan olja?

Är det nu det händer – att världens tillväxt når vägs ände? Denna ledstjärna som vår civilisation har levt efter, myten om det eviga framsteget, har börjat rosta. Symptomen runtomkring oss har varit synliga ett bra tag nu. Oerhört många viktiga resurser har blivit dyrare, elpriserna blev högre än någon föreställt sig för två år sen, världens krigsmaskiner blir allt hungrigare på att roffa åt sig resurser, allt fler människor inte har mat, och den globala handeln hackar och spottar alltmer. Framförallt så blir människor hungrigare, fattigare och framtidshoppen blekare.

Kanske är vi (som samhälle) på väg att acceptera det, men jag hör inte heller att vi vågar prata om det ordentligt. I nuvarande samhälle är det tillväxten som möjliggör de flesta av våra jobb, sjukhus, skolan, infrastrukturen, import av det mesta vi konsumerar, och allt möjligt. Det är dystert att tänka på vad det skulle innebära om tillväxten försvann, så det görs inte särskilt mycket. De många av oss som skriver om det, lyckas ännu inte få samhället i stort att överväga tillväxtens vara eller icke vara. Tillväxten förutsätts finnas, som solen – kanske inte varje dag, men någon gång måste den komma tillbaka, för den måste finnas och förse oss med liv.

Hur vi ska klara oss genom det faktum att denna sol redan har bleknat, verkar vi undvika. Politikens aktuella framtidsscenarior gäller andra saker, som valet mellan ett fortsatt fossildominerat business as usual (t ex genom att subventionera vår konsumtion av rysk olja och krigsföring) eller den här elektrifieringen/gröna omställningen, som innebära vi fortfarande förstör jorden, fast på andra sätt.

Båda sidorna är ”lösningar” på samhällsproblem som bygger på storskalig industri, tillväxt, och skapar massa problem på nya ställen. Storskalig ekonomisk tillväxt har haft enorma destruktiv baksidor. Men jag är inte främst ute efter att kritisera tillväxten. Jag tror att det är mycket viktigare att påvisa att den inte kommer kunna finnas i fortsättningen.

Eftersom tillväxtsamhället är ohållbart, så finns många diskussioner inom t ex Nedväxt/Degrowth-rörelsen och Omställningsrörelsen om hur samhällen kan överleva fallet utan att krascha. Men negativ BNP-tillväxt är såklart inget självändamål, skapar massa problem i ekonomin, är enormt oattraktivt och medför i sig inte några lösningar på samhällsproblemen. Det jag menar är att det är oundvikligt att ekonomin krymper framöver, och då måste politiken bygga på detta om den vill fortsätta vara meningsfull. Våra politiska system och ideologier är vana vid tillväxt. Nu behöver vi lära oss planera utan den.

Jag tror inte på att det går att ”lösa” den clusterfuck av sammankopplade kriser vår civilisation står inför, och med det menar jag att vi kommer fortsätta genomleva förödande skador och stora förluster i vår värld oavsett vad vi gör – jag tror inte att det går att på ett optimalt sätt navigera igenom krig, massutdöende, demokratiförfall, fascism, peak oil, matjordsförluster, pengakoncentration och klimatkrisen. Att jag inte tror på att det finns en lösning betyder inte att det är meningslöst att agera, jag skulle hävda motsatsen. Snarare blir det allt viktigare att fundera på vad som är viktigt. Så hur skulle samhället – dvs, du och jag – kunna organisera oss, om vi räknade med att fortsatt ekonomisk tillväxt inte kommer vara möjlig särskilt länge till? Hur ska vi kunna bevara så mycket av det goda i samhället, trots att vi kommer genomgå allt fler kriser?

När jag nu ger ett par exempel på vad det hade kunnat handla om, så är det inte för att ge en uttömmande rundvandring av ämnet, inte heller att påbörja ett manifest. Jag vill bara ringa in några extremt viktiga frågor som jag har hört och läst kloka människor prata om.

Som t ex att minska vårt totala resursbehov. Genom t ex stärkt självhushållning och lokal produktion av så många varor som möjligt. Vi behöver alla satsningar på regenerativt småskaligt jordbruk, och i stort en matproduktion som går att upprätthålla med så lite olja och andra fossila insatsmedel som möjligt. Det vore extremt smart att använda den sista billiga oljan åt att producera den infrastruktur som behövs i lokal, oljelös produktion. För matproduktion kunde det vara t ex växthus, verktyg, bevattningssystem, och i alla sektorer maskiner som drivs av människor, djur och ved. Ja, vi behöver infrastruktur för energi, sjukvård, hälsa, utbildning, bostäder på lokal nivå som går att driva och utveckla utan olja. Hur ser framtidens – på riktigt – fossilfria transporter ut? Du kan glömma elbilen när oljan är slut! (Den kan du ladda med ditt vindkraftverk på taket när oljan är slut, men när den ska repareras behövs delar från en fabrik i Kina som då kommer ha stängt, och lastfartygen har skrotats) Hur kan vi bevara cykelvägar, och när behöver vi återgå till båt, häst och starka ben?

Vi bör utveckla så många sätt som möjligt att producera viktiga mediciner när globala handelsvägar och samhällelig komplexitet inte är tillgängligt och spara kunskap i analoga format, och utforska hur vi kan ha kvar högproduktiva maskiner.

Ransonering av resurser kommer att bli aktuellt, ju förr desto bättre. Inte bara för att begränsa och förbjuda vulgär lyxkonsumtion, utan för att resurserna över huvud taget ska räcka till. Kanske går det att prata om etiska sätt att uppmuntra befolkningsminskning genom att förbättra kultur och normer för barnlösa, stärk aborträtt och tillgång till preventivmedel, men jag har ännu inte hittat något exempel på tillfällen där ett land antagit ett mål om befolkningsminskning utan att det har varit fascistiskt eller rasistiskt motiverat.

Tvärtom behöver vi hitta sätt att upprätthålla – nej, pånyttskapa – demokratin för denna nya tid. Hur ska den se ut? Hur kan vi kommunicera? Kan vi ha kvar någon sorts primitivt internet eller telefoni utan olja?

Vi behöver bevara ekosystem så långt vi kan, eftersom vi är beroende av dem och kommer märka det allt mer. Att rena gifter från ekosystem, rädda arter från utrotning och läka ekosystem på andra vis är något vi verkligen borde göra nu. Vi måste skapa näringsrik jord där vi utarmat den, inte bygga på matjord och avsluta all exploatering av urfolksgruppers marker. Och plantera framtidens ved, virke, frukt- och nötträd, och mycket mer.

Jag är övertygad om att vägen genom nedväxten kommer att vara kaotisk och det kommer vara extremt viktigt att försvara våra medmänskliga och demokratiska värderingar. Jag tror att det finns många viktiga saker vi bör göra för att göra oss människor mer motståndskraftiga mot kriserna som kommer. Ett enormt kapitel är samhällsekonomi och vi vet att ett jämlikt land är ett fungerande land. Alltifrån generella satsningar på inkomstfördelningar, t ex kapitalbeskattning, till jordreformer för att omfördela jordägande från stora markägare till fler människor. Vi kunde minska skuldbelastning på alla nivåer och utbilda i kollektiv krisberedskap, samarbete och konflikthantering. I princip allt socialt arbete och att skapa starkare sociala nätverk, förbättra mental hälsa är alltid viktigt, och kanske extra viktigt nu.

Så det finns mycket att säga, men nu var det då inget uttömmande manifest jag skulle skriva, utan nöjer mig med att ha skrapat på ytan. Inget av detta är en ”lösning på klimatkrisen” (eller nån av de andra kriserna) men inte heller har det nedväxt som uttalat mål. Målet är att göra livet så bra som möjligt för så många som möjligt trots att förutsättningarna är usla. Jag tror inte en sekund att detta levererar en ”attraktiv vision” så som det ibland hävdas att vi behöver ha i politiken.

Den poäng jag försöker förmedla här är att vi behöver en mycket större ödmjukhet än vi är vana vid, om vi ska agera på ett sätt som är rimligt i vår tid. Med oljan kommer tillväxten att vara slut, alla partiers politik och ideologi är baserade på att samhället har tillväxt, och givetvis är det då där som folkets stöd ligger också. Men handlingar ungefär i linje med denna lista tror jag är det som i längden kommer att göra skillnad för människor, inte att bygga anläggningar för vätgas, litiumbatterier, storskalig vindkraft, biobränslen, koldioxidinlagring, AI, kärnkraft, högkastighetståg, elbilar. Givetvis kan högteknologiska saker vara bra OM de på något sätt kan förtjäna sin existens genom att bygga det oljelösa, resilienta samhället. T ex vore det bra att transportera enorma mängder kompost och annan näring till döda jordar för att återuppliva dem, och använda klimatmodeller för att förutse vilken sorts anpassning som behövs, garanterat finns det tillämpningar för AI också. Men dessa möjligheter kommer i framtiden att vara borta, och vi ska inte vara för beroende av dem. Om vi ska på riktigt ta ansvar för vår tid på jorden, så är det detta slutmål vi är tvingade att ha i sikte.

För bövelen – hur ska vi överleva? Kan vi prata om det? Jag är så trött på att höra tomma visioner om framtiden, att jag tycker att det känns uppiggande att ägna mig åt denna diskussion, att försöka prata om vilka faktiska möjligheter vi kommer ha framöver, byggt på realistiska förutsättningar istället för utdaterade världsbilder och utdaterade framtidshopp.

Vad skulle hända om de här frågorna på riktigt kom upp på samhällsagendan? Vad kan vi göra idag för att föra dem dit?