Människosläktet inför sommartorkan

Din far tillhör en ny samhällsklass
som växer sig stor kring industrin
Han står som hundratusen män
var dag vid en maskin
Vi följer nya lagar
som bestäms av konjunkturerna
Och andra herrar styr vår väg
än Gud och brukspatron
Med hjulens fart och hammarns takt
ett välstånd skulle komma över oss
Nu vet vi att vi är lika maktlösa nu
som morfar inför grevens nycker
som farfar inför sommartorkan

Så sjöng man år 1977 i föreställningen Tältprojektet, i Sången om arbetarklassens uppkomst.

De senaste åren har präglats till stor del av kris. Det finns mycket att säga om de här specifika kriserna, om kriget och om pandemin. I Sverige har många av oss varit relativt skonade. Vad de här kriserna visat är dock aktuellt även här. För kriser blottlägger saker. Inte minst visar de sårbarheterna i hur det fungerar när allt rullar “som det ska”. Helt plötsligt ställs vi tydligare och mer vardagsnära inför sårbarheten i hur vi får våra förnödenheter i det moderna samhället. Sårbarheten kommer på posten, genom en obetalningsbar elräkning. Fler grupper av människor upplever för första gången på länge att krisen flyttar in i vardagen. Även många som haft det relativt gott ställt sitter och huttrar i stugorna (utom elbolagens VD:ar då).

Det har funnits en naivitet kring det industriella så kallat rationella samhället, i den form vi har vant oss vid. Vi skeppar vår torsk från Norge till andra sidan planeten där den paketeras, vårt vetemjöl skeppas kors och tvärs genom långa globala handelskedjor, där fröerna, växtnäringen, reservdelarna till traktorn skeppas åt andra hållet. För att ta matexemplet. Ett ömsesidigt beroende som i själva verket blir till maktlöshet för de flesta. För vad annars ska man kalla det? Med de senaste åren som fond känns det plötsligt inte så långt bort att hyllorna skulle kunna gapa tomma i mataffären. Tittar vi på den än mer allomfattande krisen i form av klimatförändringarna ligger det verkligen inte långt bort i tanken att stå där som farfar inför sommartorkan. Det är en skrämmande tanke, den här maktlösheten. En hel del av den polarisering och den politiska oro vi sett på olika håll går nog finna i en maktlöshetskänsla inför världen och de villkor man lever under. Den tar sig många uttryck. Så vad gör vi av den?

Människan som art har rent historiskt levt en krisdrabbad tillvaro, en obekväm tillvaro, en knapp tillvaro. Förmågan att hantera detta finns i oss. Även om det ibland tar sig något, ja vad ska man säga. Oväntade uttryck. Som när vår första impuls i mötet med covid-pandemin blev att ge oss ut för att illa kvickt bunkra toapapper. Vi får kanske öva lite på vad vi gör med den där första kris-impulsen. Men vad de senaste årens kriser faktiskt har visat är att mänskliga samhällen klarar av snabb förändring som bara någon vecka tidigare framstod helt otänkbar. Att vi förmår anpassa oss för det allmännas bästa.

Den stora risken som jag ser framöver är att vi inte förmår ge samhälleliga lösningar på samhälleliga problem. Att alltihop stannar vid att varje individ ska typ köpa ett stormkök eller nåt. Missförstå mig rätt. Stormkök är bra. Men vem vet. Grevens nycker och konjunkturerna kanske gör att den där jäkla beredskaps-pryl-fabriken på andra sidan jorden stänger ner. Och allra viktigast; att möta de kriser vi står inför, såsom klimatkrisen, görs inte bra med resignation som utgångspunkt.

Man skulle väl varit glad för dej, lilla nya liv
Men om dina dar, blir som mina år
Blir det inte mycket att glädja dej med

Så lyder refrängen i nämnda sång om arbetarklassens uppkomst. Jag upplever att en stor resignation inför sakernas tillstånd brett ut sig alltmer de senaste åren, i olika rörelser, i olika delar av samhället. Jag tror att en viktig förklaring till det är att många av de problem eller försämringar i livsvillkor som människor lever med, har formulerats som någon slags naturlag. Att det inte hade kunnat se ut på något annat sätt, att det inte är en fråga om något aktivt beslut från politiskt håll, det är bara en självklar utveckling man måste förhålla sig till. Att vårdcentralen i byn lagt ner så att man inte längre törs bo så långt från stan, att kollektivtrafiken inte går att lita på så man måste ta bilen, att den så kallade välfärdsstaten inte längre tycks bry sig om huruvida folk lever ett värdigt liv så man får bara kämpa på och försöka se till sitt eget, och att det omöjligt går att tänka sig ett samhälle som möter klimatmålen – för gör vi inte det, så gör vi inte det.

Jag tror att det finns ett fönster i de här oroliga tiderna att faktiskt formulera en annan väg framåt och att många människor på olika håll och kanter i samhället längtar efter någon slags större vision om vart vi är påväg. Jag tror att det i detta finns några viktiga fällor att undvika. Det ena är att sikta alltför lågt, att fastna i de här individuella valen kring konsumtion och livsstil. Att omställning och samhällsförändring ska göras i enskildhet och drivas av att individer blir mer medvetna. Det är en del, men det är just det; en del, inte helheten. En andra fälla är att inte förmå möta människor som inte tycker att ens vision är relevant, att den inte svarar på de problem man upplever i sitt liv. Detta hänger ihop med det här med livsstilsval. Verklig samhällsförändring måste innefatta människor med en massa olika typer av livssituationer och levnadssätt. De av oss som bor i hyresrätt i stan eller en stuga i glesbygd. De av oss som tycker att linsgryta smakar vedervärdigt, och som inte orkar reflektera över varenda grunka eller gurka man köper. Samhällsförändring gör sig inte bra som subkultur. En tredje fälla är att vara mer reaktiv än aktiv. Att man bara svarar på allt som är dåligt, och ger upp att formulera egna lösningar och egna visioner redan innan man börjat. Det är en fälla som är väldigt lätt att hamna i, för i dessa tider finns det väldigt många saker att vara emot och många saker som behöver bemötas. Och allt arbete för förändring har ju i grunden sitt frö i att man vill att något ska vara annorlunda än det är. Men det bästa sättet att bygga såväl hopp som en rörelse är att göra – det ligger i själva ordet rörelse. Att våga formulera något nytt och testa sig fram.

Vi kommer ifrån skogarna
Från stugor och torp längs vägarna
Och aldrig hade vi tänkt
Att livet skulle kunna vara annorlunda än det är