I lösningen finns också lisan

Jag förde händerna ner i jorden och på ett äkta livstils-influencer vis kände jag att en pusselbit föll på plats. Jag var på landsbygden – där jag var smårädd för att stöta på vildsvin i skymningen och på riktigt stötte på både älg och kantareller i skogen.

På dagen gick jag en folkhögskoleutbildning med trädgård och hantverk som tema och fick för första gången uppleva glädjen i att skola om små plantor till större krukor, se sådder som är minimala växa till gigantiska plantor. Strosade i grönsakslandet i skymningen och åt tomater direkt från plantan. Bekantade mig med isört, malaberspenat och kålrabbi. Fick lära mig om och experimenterade med medicinalväxter och lyckades klubba hela mitt kollektiv med en stark dekokt av hjärtstilla så vi alla somnade vid åttatiden och vaknade groggy dagen därefter.

Jag fick lära mig hur goda egenodlade grönsaker är, hur mäktiga de kan vara som örter och började lära känna det där gröna gryllet som tidigare varit naturen för mig. Nu kunde jag börja särskilja olika arter, olika nyanser av grönhet och påbörja en förståelse kring varför de växer på de platser som de gör och vad det säger om den lokala jorden och klimatet.

Detta var 2019 – andetaget mellan den torktumlare av kriser som avlöpt varandra de senaste åren. Med kriserna har en större medvetenhet väckts och precis som mig har en hel del börjat att vända sig tillbaka till naturen och börjat odla. Odlingen, förutom att vara en personlig upplevelse, har fördelen av att vara en lösning som täcker många delar. Den kan vara stresssänkande och kroppsuppbyggande om den ligger på rätt ambitionsnivå. Men framförallt, förutom de individuella fördelarna, så är den solidarisk, krisförebyggande och för lokalsamhällen samman.

Att lära mig att odla har gett mig en insikt i Matindustrin. Utan olja så skulle vi stå inför svält inom en vecka, utan matimport inom en månad. Den mesta av maten vi lägger på våra tallrikar är importerad. Varje tomat vi köper är grundvatten som urholkas i Spanien eller Marocko. Varje banan regnskog som skövlats i Sydamerika. Vi exporterar våra lokala miljöproblem genom att importera mat. Där vi låter andra drabbas av växtgifter, krökta ryggar och exploaterad natur. Att vi odlar och konsumerar mer mat från Sverige gör att vi avlastar natur utom våra gränser (här finns solidariteten!) och nästa gång en kris slår hårdare än vad de hittills gjort har vi redan en infrastruktur för lokal matförsörjning (krisförebyggandet!). Men det fina med odlingar är att den för människor samman – samarbete skapas naturligt mellan grannar, nyfikna besökare och närområdet. Oavsett om en odling startas i förorten eller på landsbygden så skapar det intresse och möten som annars inte skulle ha kommit av sig själva. Folk dras till en odling, det finns en skönhet och en avslappning som kanske är biologisk, vem vet, utav att titta ut på ett hav av mat som svajjar i vinden.

I krisernas era så söker vi efter lösningar. Det ena året känns det viktigt med naturen, klimatet, vår framtid, vi vill ha mer tid över till odling och byter jobb till mer miljövänliga sådana. Nästa år känns det viktigare att stanna kvar där vi är och kanske jobba mer då vi egentligen har lite för dyra lån och plötsligt får högre räkningar. En hel del av oss vägrar se att något ändrats alls och kämpar allt hårdare för att ekonomin ska gå ihop till årets utlandssemestrar. Andra demonstrerar, hävdar nödrätt för klimatet och lägger sig på motorvägar. Frågan för många är hur vi ska tackla dessa kriser?

För mig personligen så ser jag det som att vi nu lever i en orolig tid. Men detta behöver inte betyda bara personliga uppoffringar utan i lösningen kan också trösten finnas.

Det finns en lisa i naturen som är lätt att glömma. Den levererar skönhet varje dag och omsluter en i ett lugn.  Heta somrar så är skogen sval och grönsakerna frodas så länge de får tillskott av vatten. Kroppen får arbeta och hjärnan stängs av. I vårvintertid finns glädje i att starta upp små skott och se dem växa samtidigt som ljuset återvänder allt mer. Vi träffar andra genom naturliga möten i vardagen och vi behöver inte styra upp våra sociala möten lika strukturerat. Barn får en naturlig lekplats på sidan av grönsakslandet. Influencerlivet är inte så långt borta som det verkar, alla kan vi lukta på en morot i sommarskymningen.

Men vi behöver också att odla vår egen mat blir något annat än lifestyle-härligt. Dels för att det också är besvärligt, det är att kämpa med tunga lass med gödsel och att stå med knäna upp i lera en regning oktoberdag. Odling är precis som mycket annat inte alltid så glammigt som det framstår. Men framförallt är det för att det inte bara är en hobby – det är maten på våra bord. Det är det som, om det vill sig illa, är det som räddar dina närmaste från svälten.

Frågan för mig är hur gör vi odling till mer än en hobby och hur vi omvandlar maten som vi ställer fram på bordet till något som stärker vårt lokalsamhälle.