Tider av kris är tider för organisering

När en ny kris slår till blir Sverige som en annan plats, åtminstone för ett tag. Under flyktingkrisen 2015, skogsbränderna 2018, corona-pandemin, och invasionen av Ukraina såg många ett stort behov av att agera, de startade eller ansluter sig till olika initiativ, och samarbetar ordentligt för att bemöta krisens konsekvenser. Alltifrån att öppna en verkstad för att skapa plastvisir, till att gemensamt odla potatis för att förbättra mattillgången eller bojkotta rysslandsägda företag. Massa ovärderliga grupper och nätverk har bildats på det sättet, och en hoppfullhet blommar fram bredvid förtvivlan. Om inte annat så är åtminstone en sak tydlig: Det finns ingen brist på idéer och möjligheter för att skapa motståndskraft mot kriser.

Men att hålla ut i denna medvetna organisering över en längre tid och göra något konstruktivt av den, visar sig alltid vara mycket svårare. Snart riktas inte längre allas blickar mot krisen. Vissa tittar bort. Vissa ger upp. Vissa drabbas så hårt att de inte har tid till mer än till sig själva. Drivande eldsjälar hamnar i konflikt med varandra. Andra tvingas lägga ner engagemanget av andra skäl. Vissa utbrända. Media går vidare till andra saker. Kvar lever såklart många fantastiska initiativ, men den starka samhällsandan som initiativen föddes ur, har bleknat.

Som vi kommer skriva mer om i andra inlägg, så tror vi kommer fortsätta se många hårda kriser framöver. Vår civilisation, kräver oändlig ekonomisk tillväxt på en ändlig planet, driven av oljekällor som blir allt färre och mindre, och är helt beroende av naturresurser som den samtidigt förstör. Kriserna kommer fortsätta komma, och bygga på varandra. Jag vältrar mig inte i fantasier om dystopier, men jag ser inga skäl till att framtiden kommer bli enklare. Det finns inget bekant normaltillstånd att längta tillbaka till. Framtiden kommer vara något annat.

I motgångar behöver vi varandra och människor kan vara fantastiska på att hjälpa varandra i kris. På att skapa det vi behöver, ge varandra trygghet, hitta nya sätt att gå vidare, lösa våra problem tillsammans, bygga nytt.

För vem kommer annars lösa våra samhällsproblem åt oss? Näringslivet agerar efter vinstkrav. Statens välfärd är beroende av ekonomisk tillväxt för att fungera, vilket ställer extremt många frågetecken om hur det blir när tillväxten inte kan fortsätta. Ingen tvekan om att det finns massor av medmänsklighet runt om i samhälles institutioner, men de är inte rustade för att fungera under permanent recession.

Medmänsklighet behöver ingen ekonomisk vinst för att existera, och hur lite olja vi än har kvar, kommer vi fortfarande kunna hitta sätt att organisera oss. Självklart finns det ingen garanti för att just medmänsklighet kommer styra när resurserna blir knappa. För att ta en resurs bland många exempel, kan vi se vad som håller på att hända med vår jordbruksmark. Nu när priset på jordbruksmark ökar, så lockas alltmer investerare till att köpa upp den. De vet att marken kommer kunna säljas eller arrenderas till allt högre priser ju högre matbrist som råder och blir en nyckel till makt – ännu mer avgörande blir den när oljan och andra viktiga resurser sinar. Vem som kontrollerar makten är viktigt. De flesta av oss äger ingen jord, eller mycket lite, och är sårbara inför markägarnas idéer och nycker kring vad den borde användas till. Hade vi hittat sätt att äga och förvalta marken på ett sätt som är för flertalets bästa, så blir det tvärtom en nyckel till demokrati och jämlikhet.

Liknande resonemang kan man prata om kring många viktiga resurser. De extrema ojämlikheter som råder kring livsviktiga resurser är något som ingen av oss kan göra något åt ensamma.

Så min kärnfråga är denna: Hur kan vi organisera oss på ett sätt som gör att vi på ett demokratiskt sätt kan förvalta livsviktiga resurser trots att de krymper?

Våra möjligheter till att samarbeta är enorma. Att hjälpa varandra genom hårda kriser, fördela knappa resurser, förvalta viktiga naturområden, driva verksamheter för att tillgodose behov istället för vinst, att anpassa oss till nya möjligheter, skapa kreativa lösningar vid intressekonflikter – det kräver en enorm kraft och ett mycket mer långsiktigt organiserande än den instinktiva, övergående krisresponsen. Men allt detta är vanliga fenomen i människans historia. Samarbete har ofta fötts ur knapphetens nödvändighet.

Jag förnekar inte att motsatsen är lika sann – att kriserna kan göda egoism och slutenhet, särskilt när sådana beteenden är normer (för att inte säga ideal) i många delar av samhället. De många som tror att de inte behöver samarbeta, utan bara investera i bättre aktier för att ha råd med större vapen för att försvara sitt förråd av konserver. Och de högerextrema rörelserna hittar också kraft i kris, när den dominerande politiken inte ger tillräckliga svar. Rörelser som ser tillbaka på feodalismen, den enväldiga monarkin, på diktaturens starka ledare, och på något sätt hittar hopp och inspiration där.

Om vi vill något annat, behöver vi organisera oss, för visionen om en framtid där vi hjälper varandra. Att med de möjligheter vi fortfarande har kvar, göra de val som underlättar framtiden. En värld där vi hjälps åt genom skiten är bättre och rikare än en värld där de rikaste bestämmer ännu mer.

Vi har mycket kvar att lära oss hur vi organiserar oss långsiktigt. Men varje gång en skara missnöjda individer omvandlas till en kraft som kan driva igenom en förändring, är något vunnet. Varje gång, en ny chans att lära sig av tidigare misstag och hitta ett sätt att organisera oss som faktiskt håller ut över tid och tar sig vidare. Jag tror att det finns mängder av möjligheter för att organisera oss mycket bättre än vi gör nu.

I kommande inlägg skriver jag om de möjligheter jag ser.