Poängen med att vara pessimist

Det är nu 7-8 år sen jag började komma i kontakt med personer¹ – forskare, författare, ”tänkare” – som seriöst menade att vår civilisation riskerar att kollapsa. När jag tittar tillbaka ser jag att de har haft rätt i ganska mycket, om hur världen skulle utveckla sig:

Klimatförändringarna skulle bli riktigt illa snabbare än vi trodde. Energi skulle rusa i pris. Många viktiga resurser skulle bli mycket dyrare. Inflationen skulle öka. De höga privata skuldsättningarna skulle bli riktigt farliga. Fattigdomen i världen skulle börja öka igen. Den globala handelns infrastruktur skulle bli alltmer ansträngd av störningar. Världen skulle bli farligare, krig skulle bli vanligare. Den gröna energin skulle inte lyckas överta fossilenergin.

Detta var då hypoteser, men idag är det vår verklighet och vardag. Det finns ingen tillfredsställelse i att ha anat det. Men för min egen del drar jag en liten viktig lärdom: Att min pessimism kanske till slut har visat sig vara användbar.

Jag började vara pessimist ganska tidigt i livet. När folk tyckte att jag skulle sluta oroa mig över allt, gjorde det mig deppig och tillbakadragen. När jag tog min pessimism på allvar och kunde arbeta för att förhindra den fara jag såg på intågande, gjorde det mig glad och peppad. Det var en svår konst att lära mig hantera detta, och bli av med de mer destruktiva formerna av min negativitet. Men i stort ser jag det som en egenskap med en viktig funktion.

Det var också pessimism som gjorde mig aktiv i politiska frågor. När min sommararbetsplats brändes ner en natt, borstade jag inte bara av mig upplevelsen, utan blev djupt berörd och kände inpå livet att massa saker som känns beständigt kan plötsligt förändras, och ska inte tas för givet. Typiskt pessimistiskt tanke. Och en tanke som fick mig att börja bli organiserad.

Pessimist var också vad jag kunde kallas när jag för tio år sen började acceptera att klimatförändringarna var ett enormt problem som ingen hade kontroll över. Alla visste om det, men få verkade vilja begrunda saken. ”Man ska ju inte tänka alltför mörkt om framtiden” kunde det låta. Det kändes skruvat, detta att folk kunde se mig som irrationellt negativ, för att jag konstaterade att nånting är riktigt, riktigt illa och riskerar att bli långt mycket värre. Det var som att jag hade övat upp denna muskel, pessimismen, som alltför många saknade.

Denna pessimismens muskel var också vad som inte gjorde mig uppgiven och passiv när jag märkte att extremt få personer verkade engagerade i frågan. Det var bara i linje med mina låga förväntningar på världen. Det gjorde det lättare att acceptera, och plötsligt hade jag åtagit mig det som ett problem som behövde lösas. Hur organiserar vi oss så att något faktiskt händer?

Min resa i klimatrörelsen har redan gått genom rätt många olika grupper och tillvägagångssätt. I början handlade det – ganska ensidigt – för mig mycket om att rädda mänskligheten från fossilbolagen, bryta deras makt, och skiftet till förnybar energi. Med tiden hopade sig alltmer kunskap om hur viktiga fossilbränslena är för vår civilisations uppbyggnad och varför det är så svårt att göra sig kvitt dem. Också om sårbarheterna i världens ekonomier, riskerna för ekosystemkollapser, utarmningen av matjordar, förnybara bränslens miljöproblem och mer. Det verkade alltmer rimligt att lyssna på dem som menade att vår tids kris är en civilisationskris, ett predikament, ett stort trassligt nystan av mängder av sammankopplade problem och kriser. Idag tror jag att den ”gröna energin” och elektrifieringen har en ganska liten betydelse för att lösa allt detta.

Så min pessimism är kanske förmågan att konstant absorbera insikter om problemen med allt, inte minst det som jag själv ägnar mig åt. Men det som lett mig in på alla dessa dystra framtidsbilder var aldrig depression, livsförnekelse eller fascination för dystopier. Raka motsatsen – jag vill, verkligen förstå vad vi ska göra idag, i denna clusterfuck vi befinner oss i, för att kunna göra det bästa möjliga.

Märk mina ord:

Det bästa möjliga – organisera oss för att möta problem tillsammans, inte försvara varsin samling konservburkar med varsin hagelbössa.

Det bästa möjliga – göra det vi kan av de förutsättningar vi råkar ha, inte hoppas på att allt kommer bli bra med hjälp av solpaneler och bitcoins.

Nåväl, många smartare människor än jag har tagit sig an frågan om vad som kvarstår att göra ifall civilisationen kollapsar, och det finns en hel del vanliga gemensamma nämnare: Att vi behöver acceptera att framtiden är på landsbygden, lokalisera produktionen, skapa social resiliens, lär oss odla, lär oss organisera oss lokalt på nya sätt, skapa nya kulturer och institutioner.

Mina följdfrågor på dessa framtidsvisioner är oändligt många.

Jag har mött visioner om hur samhället kommer att se ut efter omställningen, utan att diskutera hur vi ska organisera oss för att komma dit. Jag har mött erfarenheter av kraftfull organisering av rörelser för omställning, som har provats och inte verkar fungera lika bra i det svenska samhället. Och jag har mött många bra erfarenheter av att organisera samhällsförändring i Sverige, men mycket lite som möter det vi behöver idag.

Att det finns alltför många tomrum i handlingsplanen är ett problem, men det har inte hindrat oss från att försöka. I aktioner, kampanjer, utbildningar, mentorsprogram, byggandet av rörelser, organisationer och gårdsgemenskaper, har jag – tillsammans med många andra – sökt efter pusselbitar. Vi har vunnit framgångar, påverkat politiska beslut, förändrat liv, vuxit, sett otaliga människors nyvunna engagemang, lärt av misstag, ibland upplevt något som känns som riktig demokrati, och stundtals känt att vi levt en vision om hur världen hade kunnat vara.

Jag rör mig mellan en benhård övertygelse om min egen kapacitet att hitta viktiga pusselbitar i världens shitshow, och en lika benhård ödmjukhet inför att jag egentligen vet mycket lite om världen.

Men oavsett vad som händer, tror jag sammanfattningsvis att det är extremt viktigt att vi går samman och organiserar oss, för framtiden ger all anledning till pessimism. Och eftersom syftet med att vara pessimist rimligtvis måste vara att förbättra gruppens möjligheter att förhindra kommande katastrofer, så kommer jag skriva om mina erfarenheter i att organisera rörelser idag, att bygga makt, att skapa demokrati och försvara den, övervinna personliga utmaningar, att samäga lantbruk, samförsörja, och mer. Vissa saker går hand i hand med mitt dagliga agerande, annat är spekulationer. Jag skriver både om teorier, och om jord, rost och svett.

Det jag vill skriva har jag ännu inte läst någon annanstans, och jag tror att mina erfarenheter kan vara användbara och hjälpsamma för många i denna tid. Jag hoppas lära mig mycket mer, ha bra samtal längs vägen.

Så, därav denna blogg.

Fotnor

1. Alltför många för att nämna, men här är några forskare mm som jag hittade på den tiden, som analyserade risken för civilisationskollaps (numera verkar det bli allt fler): Donella Meadows, David Jonstad, Alice Friedemann, Richard Heinberg, Jason Bradford, Nicole Foss, Gail Tverberg, Björn Forsberg