Lukten av brandrök

Flygplanet mullrade över taket endast några 10-tal meter ovan stugan. Min katt Ugglan hukade sig snabbt och sprang in under en möbel någonstans under tiden som jag snabbt tog mig ut. Jag hann precis se det gula pontonplanet runda stugområdet i Nacka för att sedan sänka sig ner över vattnet.

Det är juni 2018 och tidigare under eftermiddagen hade jag känt stark röklukt under ett flertal tillfällen. Jag googlade febrilt – inga nyheter under flera timmar hade klargjort röklukten.  Men, naturligt paraniod som jag är, hade jag ändå valt att stänga in Ugglan i den lilla sommarstuga jag hyrde. Detta med tanken att snabbt kunna få tag på henne ifall vi skulle behöva evakuera då stugan hade skogen precis bakom knuten. Jag googlar igen ‘brand nacka’ och nu kommer det upp ett svar – det brinner i Ryssbergen kanske 6-7 km från där jag befinner mig. Jag bedömer det som en ok situation, det är ändå en bit bort och brandkåren är inkopplad, de löser det där.

 Ugglan, missnöjd med innevistelsen en sån fin dag, får dock stanna kvar inne. Jag börjar laga middag. När jag hör mullret av ett plan först tänker jag inte på det, men när det väl ökar låter det som att det flyger rakt över…? Jag kastar mig ut och 20 meter ovan mig flyger planet som gör en skarp kurva ner över viken som är mittemot Djurgården i centrala Stockholm. Jag springer ner till vattnet och ser hur planet dyker för att fylla sina vattentankar. Det är ett italiensk vattenbombflyg som kommit till undsättning. Skogsbranden hade inte gått att släcka och hotade stora lägenhetshus bara en bit ifrån. Tillsammans med en massa andra stuggäster så står jag där hänförd och ser hur ett brandsläckningsplan släcker en brand mitt i centrala Stockholm. I de centrala delarna av det som just då var där jag levde mitt liv.

Det då det slår mig, insikten om klimatförändringarna. Att Sverige inte har resurser att hantera de allt fler bränderna så vi behöver kalla in hjälp från Europa. Att skogbränder som jag sammankopplat som fenomen I Australien och Kalifornien nu brann på promenadavstånd från min dörr. Att den varma torra hettan som lagt sig över Stockholm sedan mitten av april kanske är det nya normala. Att det kanske är såhär som det kommer vara framöver. 

Krisen är ingenting som är långt borta längre utan här och nu. Jag tänker: “Jag kan inte bo här! Jag kan ingenting!  Ska jag verkligen bo här i den här stenstan och försörja mig med att hålla på med stenbitar?” Under den här tiden jobbade jag som mosaikhantverkare och hanterade just mosaikbitar dagligdags, något som jag trivdes med, men tanken slog mig mitt i mitt väsen att jag längtade efter något annat.  Att vara omsluten av frodig grönska och känna en trygghet i den. Det pockade i mig.  Jag måste ändra mitt liv innan allt ändras åt mig. 

På pappret hade jag en okej livsituation, jag jobbade på ett socialt företag med att göra offentliga mosaikkonstverk samtidigt som vi erbjöd arbetsrehabilitering till personer som behöver komma tillbaka till arbetslivet. Ett jobb som stämde med alla mina värderingar – det mesta av kaklet var till och med återbruk, så det var inte så miljöförstörande heller. Men där och då ville jag ut. Ut från stan, ut till naturen, till jorden.  Sommaren 2018 blev mitt uppvaknande och när allt vissnade ner och blev gult – gräset, träden, allt, så kände jag att jag tagit rätt beslut. Jag sa upp mig kort därefter men jobbade efter en överenskommelse med min chef kvar året ut och februari 2019 började jag en folkhögskoleutbildning i grönsaksodling. Mitt liv hade tagit en helt ny vändning.

Nu, i december 2022 har jag precis avslutat min tvååriga yrkehögskoleutbildning till trädgårdsmästare och kommer ägna något år till att börja spara ihop ett kapital för att kunna starta en egen grönsaksodling och stärka min fysik. Men under utbildningen där jag lärt mig om biologisk mångfald, ekologisk grönsaksodling och en hel del om naturen som helhet så har en insikt grott. Om hur lite folk i gemen kan om våran matförsörjning och naturen.  Hur vi inte är förberedda är på extremväder och de extrema tider som kan komma med dem. Hur lyckligt lottade vi är, som kan importera det mesta av vår mat från andra delar av världen, så vi slipper svälta efter en extremsommar. Men också hur skör vår matförsörjning är där brist på olja till transporter skulle försätta oss i kris inom en månad, kanske kortare, några veckor.

Med insikterna kom viljan att utbilda och sprida kunskap kring hur mycket mat och natur hänger samman med frågor om makt, gamla koloniala arv och hur vårt samhälle krackelerar i fogarna. Många fler kommer behöva odla för att trygga vår matförsörjning i Sverige, då allt fler störningar såsom krig, pandemier och extremväder kommer att fortsätta och sätta den trygga villfarelsen om att det alltid kommer finnas mat i affären i gungning. 

Med den här bloggen vill jag förmedla mina kunskaper inom odling och maktstrukturer. Men jag vill också bidra med ett perspektiv som inte hörs så ofta i det svenska debattscenen. Som ättling till Sveriges urfolk samerna och den nationella minoriteten tornedalingar vill jag bidra med både en röst för naturen och landsbygden. Jag vill också visa på hur omställning är möjlig trots att en har begränsade resurser. Att det går trots att en inte har kapital från början att köpa en gård eller har några kunskaper. Båda är tillgångar som går att skaffa och görs lättare genom att samarbeta med andra och genom att du tar hand om och stärker dig själv. Let’s begin.

Milla